Jag och min tvillingsyster kom till Sverige från Sydkorea när vi var 16 månader. Jag hamnade i Sverige där allt såg rätt ut. Men inuti mig fanns ett stort tomrum. Något diffust som man inte riktigt kunde ta på, men som alltid fanns där. En ensamhet som inte gick att förklara för den fanns bara där.


Jag har hela livet känt att jag måste jämföra mig med andra både hemma, i skolan och på jobbet. Jag var alltid den skyldige, så det spelade ingen roll om det var något annat av syskonen. När jag skrek var det ingen som trodde på mig. Jag hade vansinnesutbrott och exploderade. När jag blev utkastad så slog jag in fönstret, det enda jag själv kunde.
I tonåren spelade jag fotboll och vill hålla mig hemifrån. Min tränare utnyttjade min sårbarhet och utsatte mig för sexuella övergrepp när jag var 15 – 17 år. När jag var 22 år blev jag utsatt för en gruppvåldtäkt.
När jag var 23 år träffade jag min stora kärlek och vårt liv bestod av att resa och festa. Det blev till slut för mycket för mig och jag tröttnade på att bara ha det så. Jag försökte få honom att ändra sig, men han ville inte och han blev svartsjuk och våldsam. Då träffade han en ny som han flyttade direkt in hos.
Han lämnade mig men kom till sjukhuset för jag hade fått utomkvedshavandeskap. Då började ett liv på 30 år inom psykiatrin. Jag hade aldrig tidigare varit inlagd på sjukhus och dessutom var det en chock för mig att komma till psyket.
Jag träffade min nuvarande man Jens 1994 och vi gifte oss 1999. Vår son Leo föddes 1999 genom IVF. Men på grund av att mitt dåliga mående så separera vi flera gånger och Jens fick ta huvudansvaret för jag var inte godkänd som mamma av myndigheten.
Jag träffade flera destruktiva män under den tiden och det var Jens som fick ta huvudansvaret för Leo. Det är svårt att förstå, men jag var uträknad som mamma från Socialtjänsten. Då orkade Jens inte ha huvudansvaret för han hade fått cancer. Vår son placerades i Örebro hos sin fasters familj som hatade mig. 2003 bestämde jag och Jens att försöka få tillbaka vår son tillsammans. 2005 kom han äntligen hem genom vår advokat.
Det ska också tilläggas att få igenom umgänge med honom var vi också tvungna att gå via vår advokat. Jag har mått så dåligt genom åren och gjort så många suicidförsök. Varav det sista var 2012 och den allvarligaste. Jag hamnade 2 dygn i respirator.2020 släpade min vän mig till en LP – Ria verksamhet i Järna och där började jag efter ett tag samtala med en kvinna från Pingstkyrkan Södertälje. Jag minns knappt något från den hösten 2020.
Men det jag har fått veta är att jag under den tiden när jag var inlagd så hade jag skickat avskedsbrev till syskon, Jens och vän. Jag fick Vak under 3 veckor och det har jag aldrig haft tidigare eller efter.

Jag besökte verksamheten varvad med att ligga inlagd. Från början fattade jag inte att det var en kristen verksamhet.
Trots att det var Covid så beslöt jag mig för att låta mig döpas i Pingstkyrkan Södertälje 2021 för att följa Jesus. Det beslutet har jag aldrig ångrat mig, men det har inte heller varit lätt. Jag har tvivlat men det höll mig borta från att vara inlagd 2021 – 2024. Jens lät sig också döpas 2023 och det hade jag aldrig haft en aning om att han skulle göra.
Jag har varit några gånger inlagd efter dopet och fallit. Jag har velat ge upp och velat dö och så är det idag. Men när man är på botten är det svårt att se en framtid fast man har familjen. Men det är tron idag som hjälper mig att söka hjälp i tid och jag måste våga tro att det är han som ska hjälpa mig tillsammans med vården.
Det ska också tilläggas att jag är så tacksam för att fick komma till Psykiatri Sydväst – M 86. Utan er och Affektiva Mottagningen hade jag inte levt idag.❤️
Jag är så tacksam för alla förböner jag får från alla.❤️
Jag vill med detta förmedla att alla vi som lider av Psykisk Ohälsa mötts ännu idag av många fördomar.
Men det jag vill säga med tron på Jesus är att man kan resa sig upp från botten. Om jag inte mött Jesus så hade jag varit där. Så tappa aldrig hoppet hur eländigt livet än är!

